När man inte förstår varför det inte funkar

Fyra veckor efter GAX 100 Miles var det dags för Ultravasan 90. Jag hade rehabat bra i två veckor, ökat lite igen under en vecka och sedan dragit ner igen. Jobbat i två veckor men hållit veckorna korta, fyra dagar. Det var helt enligt plan och jag kände mig stark och hoppfull om min plan när jag ställde mig på startlinjen. Jag la ribban högt. Förra årets 7.59 gick precis och att marginalen blev liten berodde på de sista 20 km. Då fick jag slå av och ta hand om mig sjölv för att inte krampa. Utan det hade jag nått 7.50, kanske ännu bättre. Nu hade jag tränat mer, lagt flera långa lopp till avklaratlistan och lärt mig massor om hur jag måste ta hand om mig själv under långa lopp.

Startade försiktigt upp för första motet och blev omsprungen mest hela tiden. Hade säkert 100 löpare före mig som mest. När det planade ut så, ökade jag lite och framme Smågan hade jag intagit en plats jag ville ha, ca 50 löpare framför mig. Där höll jag mig sedan fram till Evertsberg och en liten stund till. Bytte förstås placering med ett tiotal löpare. Upptäckte att det går lätt för mig där det är tekniskt, där tar jag placeringar. tappar på platten.

Efter ungefär 4.30 spricker det. Benen känns som om de sprungit 100 km och den känslan kommer snabbt, från bra och lätt till astungt på 10 minuter. En halvtimme senare kliver jag av. Varför blev det så? Vader, lår, rumpa ville inte längre. Så trötta och stela.

Jag har många hypoteser:

1. Var inte fullt återhämtad fysiskt efter GAX.

2. Var inte fullt återhämtad mentalt efter GAX.

3. För lite löpning i den nya tävlingsfarten 5.00 sista veckorna. Ribban lades för högt.

4. Sliten av jobbet.

5. Misslyckad energiplan.

6. Sjukdom på väg.

7. Mental målbild oklar. 7.30 visst, men UV var inte viktigt i år. GAX var huvudnumret.

Med hjälp av samtal med kloka och duktiga löpare så känns nummer 2, 4 och 6 mest sannolika. Dagen efter hade jag ingen aptit och på måndagen vaknade jag med olustkänslor i magen som blev till feber. Detta fortsätter idag tisdag. Den fysiska återhämtningen efter långa lopp, i mitt fall GAX, går fort, har jag fått förklarat för mig, den mentala tar längre tid. Om det stämmer på mig vet jag inte. Men att jag inte klarade av att fokusera på nya målsättningar när det började gå trögt efter Evertsberg kanske tyder på att huvudet inte riktigt var med. Men jag kan inte släppa tanken på att jag är utmattad av andra saker än löpning, trots att jag nyss kommit tillbaka från en semester som jag upplevde som bra och att jag kände mig riktigt sugen på jobb när jag gick tillbaka. Men det är svårt att acceptera och övertyga andra om att ett symptom på att jobbet är slitsamt är jag inte klarar att springa 90 km! Väldigt få människor tycker att man ska orka springa mer än några få mil. Min önskan var att springa 90 km på 7.30, men jag hade varit nöjd med vad som helst under förra årets 7.59.

Man lär så länge man springer.

1 kommentarer till inlägget

1972 • Växjö
#1
13 september 2016 - 15:24
Nu vet jag. Nästan. Feberkänslan som började måndagen efter UV fortsatte i nio dagar. Läkaren på vårdcentralen trodde på ett virus. Jag lutar mot virus i kombination med utmattning av jobbet. Bättre nu, springer igen men känner mig ur form.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.