Disconnected

Jag springer på men känner mig tyvärr alltmer "disconnected" från den löparvärld jag känt en så stark tillhörighet till under många år. De senaste helgerna har Stockholm halvmaraton, Berlin Maraton, Lidingöloppet och nu senaste Chicago Maraton gått av stapeln och mina sociala flöden på Facebook och Instagram består till väldigt stor del av löpning vilket förstärker känslan av att stå utanför. Som många andra tar jag upp telefonen lite för ofta för en stunds avkoppling mellan alla måsten men den långa raden av endorfinstinna målgångsselfies med medalj runt halsen och tillhörande texter om nya "PB"n" lämnar mig alltmera otillfredsställd och mig att känna som att jag inte är med på festen.

Jag känner mig samtidigt ogin mot andra som springer bra och förmås inte glädjas med dem, inte likea några bilder eller skriva peppande kommentarer vilket också förstärker känslan av en negativ spiral. Omoget och långt ifrån den person jag vill vara!

Jag övar därför på att lägga bort telefonen alltmer, göra saker med barnen istället, läsa en bok, vara ute i naturen, ta en promenad vilket ger mig mer för närvarande. Några lekfulla joggpass med fartökningar tillsammans med barnen har det också blivit,"kvalitétstid" på riktigt!

Jag tränar ändå på, i september varierade veckovolymen mellan 35-64 km/vecka och månadsvolymen stannade på strax över 20 mil löpning. Inte lysande men tillräckligt för att underhålla och bortom den låga energin och den lite ledsna känslan som min kära löpning ger mig just nu så är inte formen så dålig trots allt.

Jag vill tillbaka till gemenskapen och festligheterna runt löpartävlingarna men har just nu inte ork till det. Löpningen fyller en annan funktion för mig nu, långt ifrån prestation och det är till lika delar välbehövligt men samtidigt också långt ifrån tillfredsställande! Jag både hoppas och tror att jag kommer springa maraton igen, kanske redan 2019 men förstår inte riktigt just nu varifrån motivationen ska komma ifrån, motivationen för de långa passen och fokuset. Jag springer på, jobbar med mig själv hela tiden, min egen ork och inställning till det mesta just nu. Fortsätter bida min tid helt enkelt!


"I come to you for salvation
Yeah, you"re my only temptation
You give me strength to fight back the blues
You calm me with your sweet talking
You wake me from my sleepwalking
Your sugar kisses stick like tattoos
We live to win though we"re born to lose
Disconnected from the world
Disconnected from the world"

Weeping Willows

Det är ofta sol och ljusa tankar, som här på Sörmlandsleden...

...men lika ofta mörka moln och tyngre, ledsna tankar kring min kära löpning numera...

8 kommentarer till inlägget

Susanne Bornmar
1975 • Linköping
#1
10 oktober 2018 - 20:50
Vill eg inte trycka gilla.. men gör det ändå för det var fint skrivet. Kan känna igen vissa delar. Men för egen del vet jag att det beror på skadorna som jag dragits med senaste typ halvåret...
Har också valt bort mobilen mycket mer. Hänger inte lika ofta på social medier och undviker ”gilla-knappar”. Men det tror jag eg bara är sunt även om det får dig att känna dig utanför.

Hoppas du hittar tillbaka. Ta löpningen för vad den är för dig just nu. Det viktigaste är att löpningen gör dig lite gladare. Det räcker där. Det andra kommer när du är mogen för det igen.
1975 • Gånghester
#2
10 oktober 2018 - 20:56
Jag känner igen mig lite i vad du skriver.
Jag har känt mig lite omotiverad med löpningen de senaste två åren i princip.
Men nu har jag faktiskt fått tillbaka lite gnista igen och tycker det är skoj. Har anmält mig till två trailtävlingar nu i höst.
Tanken framöver är en formtoppad Olov vid starten på Lidingövägen den 1 juni 2019. Det enda som kan hindra mig är att motivationen brister, må det inte ske.
Hoppas du kommer tillbaka och kan trivas med din löpning igen.
1967 • www.sapiens.se
#3
11 oktober 2018 - 10:33
Motivation kommer och motivation går. Kanske är det så att du aldrig mer blir sugen på dom långa eller att gå in i fokusbubblan, då får det vara så. Eller så kommer det kanske plötsligt en trigger som gör att det där suget inifrån bubblar upp igen och då kan du agera på det.

Till syvende och sist handlar det om att suget ska komma inifrån för att skapa den tillfredsställelse som t.ex. löpning kan ge. För mig personligen är löpningen bara en del i ett större pussel och i olika delar av de 40 år som gått sen jag blev tävlingslöpare har den haft olika roller. Allt från väldigt intensivt tävlande till att vara något jag gjort då och då när andra saker var viktigare för mig. Det lustiga är att under de 13 år jag inte sprang ett enda lopp kände jag mig ändå alltid som en löpare. Det är en del av mig som finns där, mer eller mindre.

Jag förstår att du inte trivs med att inte kunna glädjas med andra, det är den delen jag tycker låter jobbig på riktigt och det är dit jag verkligen hoppas att du hittar tillbaka till. Där finns det mycket energi att hämta även om man själv går på lågvarv. Och med att glädjas med andra menar jag inte att ha full koll på allt och alla i sociala medier.

Kram på dig Staffan!
Magnus Sjöberg
1977 • Trelleborg
#4
11 oktober 2018 - 11:42
Du har redan fått kloka kommentarer, och vi är nog många som känner igen oss och delvis har varit i din sits i perioder, även om skälen varierar.

För mig har det handlat mycket om att våga acceptera att motivationen varierar över tid. Att man duger oavsett hur mycket eller lite man springer och att man alltid kan komma tillbaka. Det är lätt att hamna i en negativ spiral där man tvingar sig till träning för att upprätthålla en självbild som man inte ens vet om man vill ha längre. I mitt fall har det varit en stor konflikt att känna att motivationen dalar och att löpningen betyder mindre, samtidigt som jag ändå har drömmen om sub 3 kvar, gnagandes i bakhuvudet.

Jag brukar ju säga att löpning är enkelt men inte lätt, och det gäller även här. Det är enkelt att inte träna men det är inte lätt att överge nåt som varit så stor del av ens liv...
1974 • Mölndal
#5
11 oktober 2018 - 13:52
Instämmer med Marcus om att glädjas med andra inte behöver innebära att man har full koll på allt och ständigt trycka på gilla knappen.

Som för de flesta kommer och går motivationen även hos mig. Den senaste tiden har inneburit allt högre trösklar allt oftar för att ge mig ut. Jag är för lat och bekväm för att själv ändra upplägg som gör mig till en snabbare löpare. Har helt kört fast i gamla hjulspår. Står och spinner på samma ställe och hoppas att jag snart kommer framåt med samma typ upplägg.
Tror jag behöver nån som drar mig upp på banan igen. Eller så fortsätter jag i samma spår över nästa säsong och sen lägger av.

Det är först när man av olika anledningar inte kan träna som man inser hur bra den är. Som nu för mig. Förkyld
Större och viktigare saker tynger dig och för det har jag inget knep.

1971 • Nykvarn
#6
11 oktober 2018 - 14:45
Tack för alla kloka inspel!
Susanne, jag mår ju bra av att springa och gillar det men det handlar till största delen om "krav" eller kanske snarare förväntningar jag har på mig själv. Min hälsporre som är bättre men inte bra bidrar också till att jag inte riktigt kan träna som jag vill, även om den inte är huvudorsaken i det här fallet. Ja, jag tror också på att minska skärmtiden och att jag får ta det tid, rörelse i naturen är bra och jag har lite åtgärder på gång framöver som förhoppningsvis sätter fart lite glädjen igen.

Olov, ja, jag har lagt märke till att du sprungit lite mera igen på sistone, kul! Och det är ju som t ex Magnus skriver, det går ganska snabbt att "komma tillbaka på riktigt" så länge man håller igång hyggligt och det vill jag göra!

Mackan, ja visst varierar motivationen också och jag definierar mig verkligen också som någon som älskar att springa, det är väl därför många olika tankar uppstår när jag nu under en period inte riktigt känner så. Jag är fri att gå med i ny klubb igen 15/11 och kommer då bli getingrandig och det ger möjlighet till gemensamma pass ibland med några riktigt trevliga människor, det ser jag fram emot som något som kommer öka min löpglädje och motivation. Och till sist, Ja, det är jobbigt att känna sig misunnsam och grinig och det är verkligen inte så jag definierar mig själv som människa så jag hoppas och tror det är ett snabbt övergående fenomen.

Kloka ord Magnus, ibland och i perioder när jag t ex varit understimulerad eller på väg till nytt jobb eller inför viktiga lopp har jag i eget tycke lagt FÖR mycket fokus på löpningen så egentligen är ju det ju hälsosamt att låta annat ta större plats på min motionärsnivå. Det handlar egentligen inte om att överge något, jag hoppas jag alltid kommer att springa men att jag kan förlika mig med att skälen till varför jag springer varierar över tid. Liksom du har jag ju kvar målsättningarna men inte riktigt motivationen att träna mot dem just nu och det är i den diskrepansen känslorna uppstår.

Tack Mikael, har noterat att du brottas lite med motivation också såklart, den kommer ju och går men vi har båda noterat att vi mår bra av att röra på oss och om inget annat så hoppas jag fortfarande att det kommer vara skäl nog om alla andra anledningar inte finns där längre.
Maria Olsson
1973 • Immeln
#7
12 oktober 2018 - 11:46
Hej Staffan! Som vanligt berör dina ord! Jag känner igen mig till hundra procent. Precis det du skriver om alla tävlingar som händer varje dag, nya rekord som slås, men åndå känner man sig inte längre som en del av det, känner så väl igen det.
För mig har det varit en svårt sjuk dotter och sedan en egen diagnos. Dels blir jag lättare trött och motivationen är inte alltid på topp när man tänker på att det inte kommer bli som förr.. Inga pallplaceringar eller liknande, följarna bara faller bort allt eftersom man slutade prestera...
Och jag tror att för dig är det till viss del skador som du dragits med. Men kanske det viktigaste.. Förlusten av din så gode vän, som även var träning, tävlings kamrat. När jag läste ( och grät) det inlägget förstod jag hur mycket du sörjde din vän. Det är nog det värsta man kan göra, att förlora någon som inte levt klart sitt liv. Man måste ta sig tiden till att sörja och ta sig genom det, sedan kan man komma tillbak. Förlåt att jag river i detta, men jag tror att jag förstår dig så väl och önskar dig all lycka! Ha en bra dag!
1971 • Nykvarn
#8
15 oktober 2018 - 10:43
Hej Maria! Stort tack för dina fina ord!! Du gör en helt riktig analys, min hälsporre gör att jag får hålla tillbaka lite i löpningen men det är inte det viktigaste utan att jag är så låg på energi, håglös utan samma ork som vanligt efter min väns bortgång. Jag har inte så många vänner "IRL" som jag umgås ofta/nära med så ja, det har varit och är otroligt tufft att mista min bästa vän och träningskamrat. Jag har förstått att orkeslösheten är en slags fas som ofta kommer efter den akuta sorgefasen och det handlar väl om att ge det tid och inte vara så otålig!

Du behöver inte alls skriva, förlåt, tvärtom jag pratar gärna och skriver gärna om detta, det hjälper mig! Det gör mig ledsen att läsa om din dotter och det du själv dras med, jag håller tummarna för er båda och önskar er allt gott! Ha en bra dag du också och ursäkta det sena svaret!
/Staffan
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.