Att gapa efter för mycket...

Årets Stockholm maraton är lagt till handlingarna. Att kroppen ännu inte är helt återställd kompenseras av energin loppet gav. Nu är tid att njuta av kravlös sommarlöpning ett tag, det har jag längtat efter!

I slutet inför ett maratonlopp är jag i vanliga fall ganska less på maratonträning och att planera in långpass jag oftast springer själv. I år blev det lite annorlunda i och med att jag minskade löpträningen efter gubbvadskänningen på Kungsholmen Runt och närmade mig loppet men en hel del osäkerhet. Kanske är det därför årets Stockholm Maraton kändes så roligt och bra. Att jag lyckades fullfölja och dessutom göra en med mina mått mätt bra tid på den kuperade banan.

Bildbevis för er som har sagt att jag log på alla bilder från maran :) Här vid 37 km var det uppenbarligen lite kärvare. Foto: Christer Schapiro, Redhose Photo

En till DNF hade verkligen inte varit rolig utan tagit ganska hårt på mitt löparsjälvförtroende och givit en hel del negativa tankar och det är inte något jag behöver! Nu fick jag vända trenden att vilja mycket men ändå inte få ut några resultat vilket har varit fallet hittills i år.

Jag kan se det ganska tydligt retrospektivt. Vad som hände. Efter min vän och träningskompis självmord i mars förra året som jag skrivit om tidigare så ägnade jag en stor del av 2018 åt prestationsfri lugn löpning. För att det var nödvändigt. Energin började sakta återvända under hösten även om jag fortfarande i perioder kämpar med att hålla den energinivån uppe.

När orken återkom började jag igen vilja lite mer också med min löpning. Vilja "komma tillbaka" (oklart till exakt vad), "ha en normal säsong igen" (igen en oklar målsättning), "tävla lite mer igen" (mera mätbart) och "prestera normalt igen". Det sistnämnda också oklart, 2014 presterade jag bäst hittills, 2015 och 2016 presterade jag inte särskilt bra trots att jag peakade i träningsvolym 2016. 2017 gick det bättre igen trots lite mindre volym och kanske var det dit jag siktade? Oklart som sagt.

Jag loggade bra med träning hela hösten och hela första kvartalet i år, upplevde lite av en nytändning men det blev inte så bra när väl tävlingssäsongen kom igång. Jag underpresterade lite på Påsksmällen med riktigt sega ben och efter några hjältepass i Nike Vaporfly blev plötsligt Kungsholmen Runt ett lika högt prioriterat lopp som Stockholm Maraton, med en målsättning (sub80) jag inte bedömt som realistisk de senaste åren. Jag tränade för hårt, för många hårda pass för nära varandra, gapade efter för mycket.

Jag tror jag behöver tagga ner lite vad gäller ambitionen nu, lätta upp träningen lite. Kanske är det vad som krävs för att få ut resultat? Att inte göra det där lilla extra som gör att jag blir sliten och skadar mig. Ska släppa lite både på fart och volym på fartpassen, försöka hålla mig omkring 20% av veckomängden, bli bättre på att undvika "hjältepassen", kanske nöja mig med fyra eller fem intervaller istället för sju eller åtta. Då min träningsvolym är ganska liten har jag svårt att hålla mig till de två tuffare passen i veckan som många med högre volym kör, det blir gärna tre tuffare pass och dessutom något distanspass av mellanmjölkskaraktär, ibland t o m fyra lite tuffare pass per vecka. Kanske tjänar jag på att köra två riktigt tuffa pass men i ganska låg volym och nöja mig med att springa resten av veckans pass i riktigt lugnt distansfart strikt i pulszon två. Få till den omtalade skillnaden mellan hårda och lätta pass. Eller så är min volym för liten för att jag ska tjäna något på det men det borde i alla fall ge bra variation och är värt att prova i sommar!

Härnäst väntar faktiskt lopp på lördag - Enhörna halvmaraton/kvartsmaraton. Normalt skulle jag inte tävla så tätt inpå maran men nu arrangerar min klubb loppet och då vill jag ställa upp. Halvmaran har DM-status men jag känner inte att kroppen är reda att tävla på en relativt kuperad halvmara två veckor efter maran så jag är inställd på att springa kvartsmaran som ett roligt träningspass mer än en högprioriterad tävling. Det behöver jag också träna på!

2 kommentarer till inlägget

0 • Stockholm
#1
12 juni 2019 - 22:57
Följt lite grann vad du skrivit här, tråkigt med din löparkompis...beklagar,missat det...men livet kan vara ett helvete.
Du har gjort fantastiska resultat...nöj dig med det...spring & njut bara...må bra...lev väl.
1971 • Nykvarn
#2
13 juni 2019 - 08:42
Stort tack Calle! Det hände i mars förra året och jag skrev en del om det då utan att gå in på så mycket detaljer som inte hör hit. Det är en lång historia bestående av en olycklig mix av personlighet, skyhöga krav på sig själv, depression, stress, sömnbrist och en ohållbar arbetssituation ovanpå det så ja, livet var ett helvete för honom där och då och vi män måste bli mycket bättre på att tala om hur vi mår och ta hjälp när vi behöver. Svårt att säga att det lett till något positivt överhuvudtaget såklart men jag har i alla fall prioriteringarna glasklara för mig sedan dess och det är inte arbete som är viktigast, utan familjens och mitt eget välmående och hälsa och där spelar löpningen en stor roll!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.