dit hjärtat tar mig

Nystart

Idag stod det långpass på schemat. 

Efter målgången i Stockholm 2018 var det precis som att jag var färdig med löpningen. Jag var nöjd. Att klara av ett maraton igen var så stort, så viktigt, så symboliskt. Det var alltomvälvande och naket och alla känslor låg utanpå kroppen, en klimaktisk urladdning likt inget annat. 

Jag trodde det skulle bli starten på ett nytt löparliv, men det blev istället en grandios final på allt som hänt.

Sen var jag klar, och sedan dess har jag mest bara velat lyfta, pressa och dra tunga saker. Jag förälskade mig i styrkelyft och i de nya muskler som började växa fram. Att springa lockade inte ett dugg.

I vintras kom så en pandemi och satte abrupt stopp för de mål jag satt upp för mig själv. Att gå till gymmet kändes obehagligt när varje människa kunde bära på en potentiellt dödlig virussmitta, och att lyfta tungt var plötsligt inte längre möjligt. Efter att ha suttit hemma och tröstätit i några veckor bestämde jag mig för att leta upp min gamla kärlek igen för att se om det fanns någon gnista kvar.

----

Från Instagram: 

Det är fem år sedan jag sprang som mest, och även då var jag aldrig särskilt bra på det. Att komma tillbaka till någon sorts regelbundet springande nu känns dock förvånansvärt bra. Inom styrketräningen är jag fortfarande väldigt mycket nybörjare, men det här kan jag.

Jag vet hur man springer.
Jag vet hur man förbereder sig för olika typer av pass.
Jag vet vilken musik som fungerar, och när det är bättre att lyssna på en ljudbok eller podd.
Jag vet hur långa olika distanser är och vad det innebär.
Jag vet precis hur jag ska klä mig för olika väder, distanser, hastigheter och humör.
Jag vet hur min kropp fungerar.

Jag saknar att lyfta skivstänger, och alla styrkemässiga mål jag hade har försvunnit allt längre bort för varje gång jag tvättat händerna den här våren. Målet nu får vara att en dag bli snabbare än den här lilla snigeln. Det är inget dåligt mål det heller.

----

Sen började min piriformis bråka och så fick jag sluta igen. 

Hela sommaren har jag lekt crossfit istället, tränat nästan varje dag och tyckt att det varit väldigt roligt, men så en dag frågade min man - som själv nyss börjat springa och satt som mål att springa maraton det år han fyller 50 - om jag trodde det skulle bli för mycket att springa både Stockholm maraton och en fjällmara samma år, och vad hade jag förresten själv för mål med all träning jag höll på med? 

Så jag började prata, och jag fortsatte långt efter att han slutat lyssna. Jag berättade om maraton. Om hur mycket längre och jobbigare och mer underbara de är än man kan förstå innan man provat. Om den fina gemenskapen mellan totala främlingar. Om stämningen. Om att bäras fram av publiken. Om att övervinna sig själv. Om att ha ont överallt och springa in på Stadion och få nya krafter och flyga fram mot mållinjen. Om känslan av att vara oövervinnerlig efteråt. Jag pratade tills jag blivit både hes och tårögd av rörelse. Jag hörde själv hur mycket jag älskar det där. Hur mycket jag saknar det. 

En stund senare började jag leta efter ett vettigt löparprogram, för är det något som styrketräningen har lärt mig är det att man får mycket bättre resultat av att följa ett uttänkt program med inbyggd progression än att bara lalla omkring och göra det man känner för. Jag har sprungit fyra maraton men egentligen bara tränat för ett, och att springa ett till "bara för att se om jag klarar det" har jag ingen lust med. Jag vet redan att jag klarar det. Jag har ett väldigt, väldigt hårt pannben. Den här gången vill jag göra det bra! 

Där är vi nu. Jag har anmält mig till två maror nästa år och hittat ett program att följa, och idag stod det långpass på schemat. 

Det blev 20 km i strålande septembersol. Lugnt och njutningsfyllt, kravfritt och med inslag av gång närhelst det började kännas lite tungt. Jag hälsade på en snok, åt 2020-talets första stroopwafel och blev nästan besviken när jag kommit hem igen. Löparglädje med mersmak. 

Alldeles, alldeles underbart. 

2 kommentarer till inlägget

0 •
#1
20 september 2020 - 08:01
Sjukt inspirerande!!
Annika
1979 • Sverige
#2
20 september 2020 - 09:27
Tack!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.